Fobi.

Jag har EN fobi. Ja, en fobi värd att nämna i alla fall.

Getingar.

Som barn hade vi på kallvinden ett getingbo som avlade fram killer machines på löpande band. Mamma dammsög huset flera gånger om dagen för att det låg döda getingar överallt. Tillslut fick jag och min bror flytta in madrasserna i deras sovrum, pga invasionen i vårt.

Det gick så långt att ingen annan än byns fyllo vågade sig upp på vindan. Iklädd skoteroverall och intergral-hjälm, och förmodligen med en 75:a renat, klättrade han upp. Vad som hände där uppe har jag få men starka minnesbilder av. Som han skrek! Skrek och slogs för sitt liv. Jag blundade, höll för mina oskyldiga barnaöron och bad.

När första sopsäcken med 2 bon i kom nerför stegen, mådde jag illa. Dels av ljudet av hundratals uppretade getingar, instängda i en svart plastsäck. Dels av svadan som kom inifrån den nu immiga hjälmen.
Mullret på vindan steg. Ångor började sippra ut över kanten på luckan. Om det var spritångor eller radar vet jag inte, men någon effekt på getingarna hade den inte. Nu skakade hela huset. Med ett brak kom en stirrögd man, med röda sticksår bakom visiret, nedför stegen. Bakom sig släpade han en säck som tycktes leva. Han hade hittat moderskeppet.

Nu sprang jag. Jag sprang så fort mina knubbiga barnaben kunde. Kanske var det säcken jag var mest rädd för, kanske var det den galne mannen som var alldeles uppsvullen i ansiktet av getingstick. Jag minns att jag kunde se ett par getingar hovra inne i hjälmen, fast beslutna att ta kål på inkräktaren.
Han överlevde.


Getingar - fii faan!