Dag 14 – Min drömhäst

Jag har redan min drömhäst och skulle inte byta henne mot något!

Hon är min drömhäst just här, och just nu!

Dag 13 – Om jag skulle vara tvungen att byta häst med nån skulle jag välja

Oj, så svårt! Men är jag tvungen så...

På byns ridskola står ett privatägt sto. En liten fjordingflicka som är så vansinnigt fin! Varje gång jag träffar stoet och dess ägare, så kan jag inte hålla mig från att berömma och tala om hur fin den hästen är. Det är kanske därför ägaren går en liten omväg när jag kommer, för hon ser de lystna blickarna jag kastar på stoet.

En annan häst som jag skulle kunna tänka mig är en av Eva-Kristina Petterssons. Hennes Frost skulle jag kunna ta över vilken dag i veckan som helst! (OM jag nu var absolut tvungen att byta med någon.) Jag har fått äran att rida honom en gång, och även om han inte är stor till storleken så kändes det som om jag satt på självaste Zeus häst. Vilken fröjd!

Dag 12 – Hästens utrustning

Eftersom min utrustning är densamma som hästens så länkar jag bara. Tråkigt men for real. Jag har inte så himla flashiga grejer, varken på mig själv eller på hästen, så jag har inget speciellt att visa upp heller.

Fast några fina grejer har jag hittat.

Pannband och grimma med tennbroderi. Ett kap på tradera. Nöööjd! Pannbandet och tränset har Silver fått ta över och det passar honom alldeles utmärkt.

Dag 11 – Hästbloggar jag läser

Jag följer inte så himla många hästbloggar, men det är ett par som jag kikar in hos dagligen, och det är:

International Showjumping - Här får du följa en tjej som är väldigt ambitiös, noggrann, mycket kunnig och som till råga på det också är jättetrevlig. Dels skriver hon om sitt hästägande och sin ridning, dels lite mer privata inlägg, men till största delen handlar bloggen om utrustning. Hon är också i startgroparna till att öppna sin egna internetbutik, och det ska bli ett sant nöje att frossa i allt snyggt som kommer att säljas. En blogg väl värd att läsa!

Showjumper - Ung drivande tjej med eget hästföretagande. Trevlig, ambitiös och kunnig. Har alltid mycket spännande på gång i sin blogg, allt från byteskategori till novellstafett, vilken ska bli spännande att läsa, med läsare som författare. Fina bilder blandas med kortare och längre blogginlägg, vilket gör bloggen intressant att läsa!


Båda bloggarna uppdateras flera gånger per dag. Innehavarna är duktiga på att svara på kommentarer, och de har båda en attityd som gör att man som läsare känner sig välkommen.

Dag 10 – Min utrustning

Lite olika beroende på vad jag hade tänkt göra.

Arbete vid hand:

• Kapson med cykelkedja. 
• S-stång eller rollerbit.
• Bodywrap ibland

Bild lånad från Kapson

Bild lånad från Horse-Vision

Bodywrap

När jag rider:

• Kapson + stång / träns med Nova-bett / bettlöst / halsring
• BB Renaissance / Albion hopp
• Renskinn under sadeln

Bild lånad från Kapson

 

Lägg till bildtext

Och själv ser jag ut som ett troll.

Dag 9 – En perfekt dag i stallet

En solig vårdag med bra underlag. En solig sommardag med varm hästdoft. En sommarnatt skrittandes utmed sjön i skenet av midnattssol. En sval höstdag med hög klar luft. En gnistrande stjärnklar vinterdag.

Alla dagar i stallet är perfekta. Det gäller bara att se dem. Även om det är regnigt, kallt och trist.

Dag 8 – Pinsammaste situationen med hästar

Hell, jag kommer på nåt! Det finns väl en hel del saker som man nog kan säga är pinsamma om man har en farstu. Problemet är väl snarast att jag saknar en sån.

Jag har gjort måånga knäppa saker till häst, men jag vet inte om man kan räkna dem som pinsamma.
Jag har inte spräckt några ridbyxor offentligt. Jag har inte satt någon utrustning fel, vad jag vet. Däremot har jag kanske sagt något otillbörligt nån gång som kan räknas som pinsamt eftersom jag lider av Cronical mouth diarrhea syndrome.



Ni som känner mig: Har jag gjort något i hästväg pinsamt?

Dag 7 – Min bakgrund

Jag antar att det ska handla om min hästbakgrund här.

Jag har hållit på med hästar i nästan hela mitt liv. I det stora hela kan man säga att jag är allt igenom självlärd, men givetvis har jag stor hjälp av min kompis och tränare Vickan.

Men de hästar jag haft genom åren, med nått uppehåll då och då är:

Emma. B/C-ponny Hade henne i 3 år. Stackars häst, men hon lärde mig mycket.
Monke. B/C-ponny. Hingst. Hade en anings problem. Hade honom i 3 månader.
Zorroman Sv. varmblod. Hade honom i 2.5 år. Min första storhäst.

Malibu Sv. varmblod. Hade honom i 7 år. Svart som natten.
Frida Belwin Sv. varmblod. Hade henne i ca 2 månader. Helgalen, om man får säga så.
Verona Girl. Sv. varmblod. Hade henne i ca 6 månader.Tyvärr inte längre pga olika omständigheter.

Herkules. Halvblod. Hade honom i 3 år. Min älskling, min klippa, mitt allt.
Nicke Shettis. Har haft honom nu i 9 år. And still going strong.
Rigel Pål.  Nordsvensk travare. Hade honom i 3 år. Vi ville inte samma saker, så han såldes.
Agassi. Connemara. Hade honom i 3 år. Flickornas blyge farbror som var oerhört snäll. Går nu som lektionshäst på mindre ridskola i länet, och charmar de äldre eleverna av stolen.
Capricorn. Halvblod. Hade honom i 3 år. Barnens professor och lärare.
Seekamp´s Nostalgi. Hannoveraner. Har haft henne i ca 2 år nu, och hon är min bäste lärare hittills.
Silver Sparkling C. Halvblod. Har haft honom i snart 3 månader. Petras häst.

Man kan väl inte säga att jag rider enligt den engelska läran. Jag utgår mer från Centrerad ridning, TTEAM och akademisk ridkonst. Men man kan väl mer säga att det är ett ihop-plock av det som känns rätt för oss.

Men kul har vi och det är väl det som är meningen?

Dag 6 – Mitt mål med ridningen

Oj! Var ska man börja nu? Det finns så fantastiskt mycket att lära sig och att utforska. Och samtidigt kan jag känna att mina mål med min ridning och mitt hästägarskap ändras under tidens gång.

Det som jag känner är viktigast är att lära på våra villkor. Både mina och hästens. Det får aldrig bli en kamp att komma framåt. Det är ju tyvärr då det går mest bakåt. Det ska vara roligt att rida, och hästen ska tycka likadant. Eftersom jag inte har några som helst ambitioner att tävla så har jag heller ingen tidspress. Vi utbildar oss i vår egen takt. Typ snigelfart eftersom jag inte hinner rida i den utsträckning jag skulle önska. Men det är så det är just nu, så det är bara att gilla läget.

Det som också är viktigt för mig är att jag får lära mig alla fina signaler givna vid rätt tidpunkt. Jag måste också bli bättre på att kontrollera min kropp så att jag inte stör min hästs balans och arbete. Jag måste också kunna kontrollera mig så att jag inte skickar iväg 300 olika signaler åt gången. Där är jag inte än...

Ett rent utbildningsmässigt mål tycker jag i dagsläget kan vara att så småningom komma till piaffen och skolgaloppen. Det är idag ett ganska realistiskt mål. Något som känns betydligt mer avlägset är att på min häst få prova en levad. Men för att överhuvudtaget komma till något av dessa mål, så måste hästen få en rättvis chans att bygga så pass med muskler, och framför allt rätt muskler, att hon klarar av att göra rörelsen. Där är vi INTE! Än...

Min häst är min lärare. Det är jag som måste lära mig alla dessa rörelser, få kroppskontrollen och kunna lära mig läsa av hennes kropp. För hon kan redan allt det här! Så jag tycker snarare att det är vägen som är målet.

Och det allra bästa med att det är vägen som är målet, är att man ibland kan stanna till på en parkeringsficka för att kontrollera att man är på rätt väg. Eller bara för att beundra utsikten.

Dag 5 – Det här har jag med mig på tävling

Ännu enklare än gårdagens inlägg!

Svaret: Nada. Zipp. Ingenting. Jag tävlar inte.
Känner varken lust eller behov, så varför ska jag då?

Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt. Och lukta på blommorna.

Dag 4 – Det här äter mina hästar

Äntligen ett inlägg som inte behöver bli 2 kilometer långt.

Nicke äter hö. Men på kvällen är det fest så då får han en näve luzern.

Nellie äter också hö. Lite mer än Nicke. Hennes kvällsmat består av luzern, lite B-vitamin och munkpeppar mot sina PMS-besvär.

Silver äter, hör och häpna: Hö! Men som den speta han är så får han jättemycket luzern, lite extra protein och lite krafft grund, blandat med B-vitamin. Och: munkpeppar för att dämpa den lille hingsten inom sig.

Dag 3 – Min första häst

Min allra första häst fick jag, efter år av tjat, när jag fyllde 10 år. Samma sommar tappade hon några mjölktänder. Kata-fucking-strof! En unghäst, en bäbis, till en som just klämt fram sina egna framtänder.

Vi var helt vilda, och vi älskade att leka indian och indianhäst!

Hon var ett litet skäcksto, B/C-storlek skulle jag tro. Emma var söt som socker och jättesnäll. Jag kunde typ ingenting om hästar. Visste inte ens hur grimman skulle sitta på. Hon fostrade mig med järnhov, och kastade av mig titt som tätt. En sån gång var det en vårdag.
Det var hockey-vm på tv:n och hästen vägrade ha mig på ryggen. (undrar varför?!) Jag hade varit in och beklagat mig för pappa, som tyckte att jag skulle hålla i mig hårdare. Den femtielfte gången jag var in, tappade pappa tålamodet. Han gick ut till märren, tog ett stadigt tag i manen och svingade sig upp. Hästen skulle minsann lära sig veta hut! Hästen satte sig på arslet av pappas tyngd, vilket resulterade i en präktig bakåtvolt för lille far. Det var en syn för gudarna! Han provade aldrig att sitta på henne igen.

Ett år skulle vi vara tomtar i byn. Vi hade köpt en jättefin bröstsele, men hade ingen rissla. Jag och pappa tog istället och svetsade en ögla fram i medarna på deras orangea skoterpulka där vi kunde fästa skaklarna. Stackars Emma. Inkörning var det inte tal om, utan hon spändes framför pulkan och förväntades dra. Och se, det gjorde hon! Hon var jätteduktig och skötte sig exemplariskt. Tyckte det var riktigt kul till och med! Enda minuset var att hon inte kunde svänga till vänster. Det gick bara inte. När vi tomtat klart skulle vi vända och köra hem, men när vi ville att hon skulle vända vänster så tog hon fart till höger. Över grannens perfekt tillskurna snökant, över marschallerna, och till sist över diket. Sen travade vi sakta hemåt igen, med pappas tomteskägg hängandes på sned. När en hästkarl vid ett senare tillfälle skulle lära henne vända till vänster, slutade det med att hon vände sig till höger - i skaklarna, för att sedan förebrående stå och titta på honom öga mot öga.

Under de 3 år jag hade henne hann hon med att rensa grannens grönsaksland ungefär en gång i veckan med sina medbrottslingar, fåren.
När pappa skulle ta henne ur kornåkern reste hon sig och klappade till honom med framhoven rakt i fontanellen. Vilken tur att han inte hade på sig sitt knivbälte då!
En natt skrämde hon slag på min mörkrädde kusin. Han hade sett skräckfilm och senare somnat i soffan. Han vaknade av att det lät utanför fönstret, och när han tittade upp såg han bara 2 stirrande glosögon. Hans finlampa kraschade när han slängde sig över bordet, för att undkomma, vad han trodde, döden.
Hon lyckades även skala av sig kusin C. när hon kutade ut med henne genom fusporten. Jag tror det var då hon, C. alltså, sabbade knäna.

Hon såldes senare till en gammal dam utanför Piteå som ville ha ett sto att ta föl på, men hur sagan om Emma slutade förtäljer inte historien.

Dag 2 – Presentation av mina hästar

Många hästar har genom åren gjort sina hovavtryck i mitt liv, både bildligt och bokstavligt talat. En del har tittat förbi en kortare tid, men en del har stannat längre. Alla har de dock tillfört något som stannat kvar för alltid i min själ.

Jag tror att hästarna väljer oss.

Vi kan kanske förledas att tro att det är VI som väljer DEM, och så kanske det är ifall man inte stannar till och lyssnar, men i det stora hela så tror jag att det är vi som blir valda. Varför då? Jo, därför att just den hästen som väljer mig, har något att lära just mig, under en viss tid.
Så här i efterhand, så skulle jag kunna ge exempel på varje individs anledning att komma till just mig. Men det kanske vi tar en annan gång.

Hästarna som står hemma hos oss idag är:

Seekamp´s Nostalgi - Nellie 

Nellie såg jag på Hästnet en dag i februari/mars. Vacker, vit och med en utstrålning som lös genom datorskärmen. Vilken tur att jag inte skulle ha nån häst, tänkte jag. Men det var nånting hos henne som bet sig fast. Jag började ännu oftare; jag hade gjort det under en tid innan, drömma om vita hästar som kom fram ur skogen och bara stod och tittade på mig, med stora, kloka ögon. Jag fick aldrig gå fram till drömhästen, det var hon som bestämde hur nära jag fick komma. Men hon lämnade mig inte ifred!

Jag skickade ett mejl till säljaren:

> Jag är intresserad av att få veta lite mer om din häst. Skulle hon kunna tänkas passa en 35-årig västerbottnisk mamma, med ambitionen att rida i harmoni med sin häst? Egentligen så ska jag inte börja titta på nån ny häst än. Jag har just skickat iväg mitt kallblod till min svägerska. Vi kom inte riktigt överens när det gäller ridningen.  Och sen skulle vi ha hittat en snäll liten människa till vår blyge c-ponny. Hästen jag söker ska vara en klok och vänlig själ som jag, och resten av familjen för den delen, ska kunna ha trevligt tillsammans med under många år. Kort sagt: Jag letar inte meriter, jag letar en familjemedlem med hjärta.> 

Två dagar efter min födelsedag, den 4:e april, kom hon hem. Sen dess har hon varit till enbart glädje för oss alla. En vänligare själ, med större integritet, får man leta efter; Mina drömmars Vackra Vit.
Och tittar du noga kan du nästan skymta det horn i pannan som utmärker enhörningen.

Silver Sparkling C

När Petras följeslagare och läromästare, Capricorn, skadade sig var vi tvungna att fatta beslut. Jobbiga sådana, och hur man än väljer så känns det fel. För hur kan man välja bort en kär vän, som funnits där i flera år, och som har lagt ner sin själ och hela sitt hjärta i den människa som kallar honom sin? Som undervisat så tålmodigt, alltid ställt upp och alltid gjort sitt bästa? Hur kan man välja att ha kvar honom, när han är illa skadad, med liten chans att komma igen? När han är 22 år, och skulle vantrivas med att bara stå? Då är det ju bara för vår skull han finns. För att vi inte vågar ta beslutet och låta honom gå med huvudet högt.

Men jag tror också att Cappe var klar. Han var klar med att undervisa. Han var klar här hos oss. Han var klar med sig själv. Hans livsuppgift var fullföljd. Och eftersom han själv var klar, så fattade han också beslutet att gå vidare själv. Det är bara vi som tycker det är jobbigt att säga farväl.

När Silver tittade ut genom transporten så tog det ca 3 sekunder. Sen var både jag och Petra sålda. Ögonen utstrålade sån klokskap och visdom, att det var svårt att värja sig. Vi hade åkt söderut på en hästresa. Vi skulle titta på 3 hästar under en helg.
Det var inget svårt val. Det var inget val överhuvudtaget. Han var ju vår häst.
Vi åkte ner till Sundsvall och hämtade honom i oktober, och vi är fortfarande bara i början på den resa som vi hoppas ska vara i många, många år. Vi kunde inte ha hittat en bättre efterträdare till Cappe. 

Den här hästen är Petras, och Petra är hans, och det är vägen som är målet.

 

Nicke 

Nicke är vår lymmel, vår huligan och vår ögonsten. När flickorna var 5 år åkte vi till en grannby, för att titta på en lämplig barnponny. Han har aldrig lyft en hov mot någon, men däremot har nåt finger kommit i kläm då och då. I början när de trillade av, stannade han förvånat upp för att se vars de tog vägen. Sen väntade han snällt tills de kravlat sig upp igen.

Han är också den ende häst jag sett, som krupit ut ur hagen när han är sugen på nåt gott, för att sen krypa tillbaka in när han är mätt. Det är han vi hittat på farstubron på morgonen, väntandes på nåt smaskigt. Det är han vi gått med i timmar när han glufsat i sig halva fodertunnan. 

Det är han som är så otrolig envis när det gäller att jobba, att han inte känner efter och protesterar när det blir för mycket. Det var också det som nästan tog honom ifrån oss i somras när han, vid 21 års ålder, fick en ordentlig korsförlamning och fång utanpå det.

Men även det redde han ut. 
Och om det var för att jag lovade att han aldrig mer skulle vara tvungen att dra ridbaneharven igen, eller om det var för hans livsglädje och moral, det kan jag bara gissa mig till. 

Han har bidragit till många gråa hår i min välfärgade kalufs, men han har också för alltid en stor plats i mitt hjärta.

  

Dag 1 – Presentation av mig själv

Kvinna med samiskt ursprung på 37 år. Jodå, jag är lapp och jag har mina renar. Jag har också trolltrummans rytm i mitt blod, minsann. Jag är gift sen 8 år tillbaka, med den man jag träffade redan som 15-åring. Vi har 3 barn. Tvillingflickor som är 14 år och en liten kicka som är 8. Just nu har vi också en 17-årig tjej från Tyskland, som är här som utbytesstudent under ett läsår, som extra familjemedlem. Nu när jag tänker efter så tror jag att vi har haft inneboende i huset under nästan alla år. Var det inte yngre syskon, så har det varit volontärer från Thailand, studerande från Tyskland, sommarbarn från Amerika. Nästan att jag skulle vilja tillägga: You name it! Men jag tycker om att ha folk omkring mig. Kanske ett släktdrag då pappa har 15 syskon...

Den biologiska familjen, mannen och de fyra fruntimren, är alla födda i eldtecken. 3 skyttar, en vädur och ett lejon. Hej och hå.

Jag är född och uppvuxen i grannkommunen. Har hängt pappa i hälarna under hela uppväxten, under den tid han var aktiv inom renskötseln. Jag slaktade min första ren när jag var 10 år, torkade och sålde renskinn när jag i 12-årsåldern var så pass lång att jag nådde att spika upp dem på väggen själv. När jag var ca 10 köpte pappa en Polaris ShortTrack, som jag fick ha som min när vi körde skoter runt renarna på vinterbeteslandet vid kusten, 20 mil hemifrån, och på våren när de skulle flyttas hem. Några av mina bästa barndomsminnen är också sommarnätternas kalvmärkningar och renskiljningar. Det byter jag inte bort för alla filéer i världen.

Jag är äldst i en syskonskara på 5, där allas förnamn börjar med Je eller Jo. Jag är 18 år äldre än min yngste lillebror, som jag också hade äran att klippa navelsträngen på. Frågan är om jag lyckades, för ibland verkar det som om han fortfarande sitter i hop med gull-mamsen.

Startade -93 ett företag inom livsmedelsbranschen tillsammans med min sambo och mina föräldrar. Det företaget byggde vi, trots alla olyckskorpars hesa rop, upp till Sveriges då största företag i sin genre. Företaget såldes -08, och ingår nu i en större koncern.

När jag var 23 år fick vi tvillingarna. Det första åren kändes det som om vi bodde hos mina föräldrar, där företaget fanns. Vi jobbade mer än heltid, och då var det enklast att ha barnen nära. Så inget dagis för dem innan de var 4. Vi hade helt enkelt inte tid att skjutsa och hämta dem i tid och otid. Speciellt som dagiset låg i samhället 3.7 mil bort.

Eftersom arbetet på företaget var till stor del säsongsbetonat till vintern, så kände vi att vi behövde arbeta även på sommarn. (!? Nu är man äldre och vet kanske lite bättre. Kanske.) Så - 97 köpte vi kommunens prästgård, som vi renoverade och drev som vandrarhem och festlokal i 5 år. När lillan föddes -02, fick jag dock nog, så det bolaget lades i träda, och ligger där än.
-07 började jag mitt nuvarande jobb, då det gamla slet ut mig nästan fullständigt. Jag jobbar nu som elevassistent i en 5:e klass och trivs som fisken i vattnet; som handen i handsken; som bregottet på limpan; ja ni förstår.

Jag var inte nån stjärna i skolan. Mina syskon verkar ha fått allt vad läshuvud heter. Fast å andra sidan;

Jag tycker att det har gått ganska bra ändå!