Skulle tro att det var i slutet av 70-, eller början av 80-talet. Jag hade just fått mina drömskor som jag tjatat om så länge. Träskor, fast med platåsula. Viktigt att komma ihåg nu är vilket årtal det var!
Jag var så nööjd! Jag minns att jag visade skorna för alla och envar som kom till oss. Givetvis så godtog jag inte heller något fnysande om att de skulle vara fula!
Så kom en av mina kusiner förbi. Ett år yngre än mig och långt ifrån lika självgod som jag. Fasligt vad avundsjukan lyste i hennes ögon över dojjorna jag numer hade i min besittning. Det var med nöd min kära mor kunde få mig att låta kusinen prova.
Sensommarsolen gassade. Det hade varit en fantastisk sommar det året. Fåglarna kvittrade och jag hade på något sätt lyckats invagga mina stackars föräldrar i en falsk trygghet om att allt var frid och fröjd.
-Kom! sa jag till kusinen. -Vi sätter oss i pappas bil och låtsas köra!
Givetvis skulle jag sitta vid ratten. Fattades bara annat!
-Kolla efter vad som finns i handskfacket!
-Det finns bara lite papper och en tändsticksask.
-Vi ser om vi kan få eld på höet.
-Nää, vi får inte elda.
Tänk så mycket klokare den flickan var, trots sin ringa ålder.
-Men det är ingen fara, sa jag. Jag stampar ihjäl elden med mina nya skor!
Med ett segervisst leende visade jag hur det skulle gå till. Någonstans inom mig visste jag nog att jag var ute på tunn is, men vi satt ju väl skyddade från insyn vid bilens bakre däck. Och hur kan man motstå eld?
Det gick bra både en och tre gånger. Höet var snustorrt och vinden varm. Ingen vuxen fanns inom synhåll. Kunde det bli bättre?
4:e gången jag satte ner tändstickan i det torra gräset, så blev det en väldans "Foff"! Inga platåträskor i hela världen hade kunnat ta kål på den brasan. Jag gjorde mitt allra bästa för att släcka, men insåg snart att min sista stund var kommen.
Och nu ska ni inte tro att det var elden jag var rädd för.
Samtidigt som min kusin larmade de vuxna, så la jag benen på ryggen och kutade som en skållad råtta till skogs. När jag den första och enda gången tittade bakåt fick jag se hur min far kom ut barfota med en hink vatten. Aldrig har jag sett en så ömfotad man korsa en grusplan så fort med en spann vatten.
Bakdörren på bilen blev svedd. Likaså mina öron, när jag den kvällen tillslut vågade mig fram.
Min kusin blev hjältinna och det tog mig två dagar att leta rätt på båda mina platåskor som jag tappat under flykten.
Det hände sommaren innan jag skulle visa en annan kusin hur man åker spark från lagårdstaket.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar