Don´t do this at home, kids!

Jag var ett livligt barn... kan man säga. Uppfinningsrik och nyfiken på livet. Vissa gånger så var jag nog en liten aning f ö r entusiastisk. Främst då för mina päron.

Den här vintern, nångång i början av 80-talet, var det väldigt mycket snö. Pappa hade skrämt igång vår gamle trotjänare, David Brown. (traktorn)
Det mesta av snön brukade pappa styra upp mot den murade delen av lagårn. På så sätt så rann det lättare undan på våren.

Nu hade det kommit så mycket snö att det bara fattades ca 30-40 cm innan den skulle nå upp till vindskybrädan. Men det skulle nog pappa täppa till med David sen.

Året innan, till jul, hade jag fått en alldeles ny, röd barnspark av tomten. OOh så fin den var! Den klarlackade, röda färgen lyste som blod mot den vita snön, och på medarna fanns inte ett spår av rost. Jag susade fram på vägen med den så att mina ögon tårades i vinden.

Så en dag fick jag besök av en kusin. Vädret var fantastiskt och vi var ute och åkte spark så att svetten lackade. Då fick jag se att stegen stod lutad mot lagårdsväggen, pappa hade minsann tänkt skotta av taket.

-Kom så provar vi åka från lagårdstaket!
-Nää, jag tror inte vi får det.
-Jo, kom så bär vi upp sparken.

Med en hel del bökande och bärande så kom då sparken upp på taket. Lite svindel fick vi men inte mer än att jag skulle klara av att genomföra min briljanta idé.

Kusinen satte sig, på min inrådan förstås, på sittplatsen och la upp fötterna på medarna.

Utsikten var fantastisk! Banan som vi skulle åka nerför var slät och fin, och skulle nog ge oss The Ride Of Our Life!

Vi stod en stund och vickade på nocken, och sen bar det iväg.

De första 5 metrarna, de som avverkades på taket, var som att flyga fram. Vi skrattade och tjöt som bara barn kan.
Sen kom kanten... vi klarade inte hoppet. De 30-40 centimetrarna som skiljde till snödrivan blev oss och min spark övermäktig. Med ett brak skar medarna fast i snön. Min kusin dängde rakt ner i drivan, min spark voltade över, och jag... jag följde med.

När vi fått igen andan så var min fina röda spark kaffeved, medarna såg ut som två stora C:n, och vi var blåslagna.

Jag fick aldrig mer någon sparkstötting.