Dag 2 – Presentation av mina hästar

Många hästar har genom åren gjort sina hovavtryck i mitt liv, både bildligt och bokstavligt talat. En del har tittat förbi en kortare tid, men en del har stannat längre. Alla har de dock tillfört något som stannat kvar för alltid i min själ.

Jag tror att hästarna väljer oss.

Vi kan kanske förledas att tro att det är VI som väljer DEM, och så kanske det är ifall man inte stannar till och lyssnar, men i det stora hela så tror jag att det är vi som blir valda. Varför då? Jo, därför att just den hästen som väljer mig, har något att lära just mig, under en viss tid.
Så här i efterhand, så skulle jag kunna ge exempel på varje individs anledning att komma till just mig. Men det kanske vi tar en annan gång.

Hästarna som står hemma hos oss idag är:

Seekamp´s Nostalgi - Nellie 

Nellie såg jag på Hästnet en dag i februari/mars. Vacker, vit och med en utstrålning som lös genom datorskärmen. Vilken tur att jag inte skulle ha nån häst, tänkte jag. Men det var nånting hos henne som bet sig fast. Jag började ännu oftare; jag hade gjort det under en tid innan, drömma om vita hästar som kom fram ur skogen och bara stod och tittade på mig, med stora, kloka ögon. Jag fick aldrig gå fram till drömhästen, det var hon som bestämde hur nära jag fick komma. Men hon lämnade mig inte ifred!

Jag skickade ett mejl till säljaren:

> Jag är intresserad av att få veta lite mer om din häst. Skulle hon kunna tänkas passa en 35-årig västerbottnisk mamma, med ambitionen att rida i harmoni med sin häst? Egentligen så ska jag inte börja titta på nån ny häst än. Jag har just skickat iväg mitt kallblod till min svägerska. Vi kom inte riktigt överens när det gäller ridningen.  Och sen skulle vi ha hittat en snäll liten människa till vår blyge c-ponny. Hästen jag söker ska vara en klok och vänlig själ som jag, och resten av familjen för den delen, ska kunna ha trevligt tillsammans med under många år. Kort sagt: Jag letar inte meriter, jag letar en familjemedlem med hjärta.> 

Två dagar efter min födelsedag, den 4:e april, kom hon hem. Sen dess har hon varit till enbart glädje för oss alla. En vänligare själ, med större integritet, får man leta efter; Mina drömmars Vackra Vit.
Och tittar du noga kan du nästan skymta det horn i pannan som utmärker enhörningen.

Silver Sparkling C

När Petras följeslagare och läromästare, Capricorn, skadade sig var vi tvungna att fatta beslut. Jobbiga sådana, och hur man än väljer så känns det fel. För hur kan man välja bort en kär vän, som funnits där i flera år, och som har lagt ner sin själ och hela sitt hjärta i den människa som kallar honom sin? Som undervisat så tålmodigt, alltid ställt upp och alltid gjort sitt bästa? Hur kan man välja att ha kvar honom, när han är illa skadad, med liten chans att komma igen? När han är 22 år, och skulle vantrivas med att bara stå? Då är det ju bara för vår skull han finns. För att vi inte vågar ta beslutet och låta honom gå med huvudet högt.

Men jag tror också att Cappe var klar. Han var klar med att undervisa. Han var klar här hos oss. Han var klar med sig själv. Hans livsuppgift var fullföljd. Och eftersom han själv var klar, så fattade han också beslutet att gå vidare själv. Det är bara vi som tycker det är jobbigt att säga farväl.

När Silver tittade ut genom transporten så tog det ca 3 sekunder. Sen var både jag och Petra sålda. Ögonen utstrålade sån klokskap och visdom, att det var svårt att värja sig. Vi hade åkt söderut på en hästresa. Vi skulle titta på 3 hästar under en helg.
Det var inget svårt val. Det var inget val överhuvudtaget. Han var ju vår häst.
Vi åkte ner till Sundsvall och hämtade honom i oktober, och vi är fortfarande bara i början på den resa som vi hoppas ska vara i många, många år. Vi kunde inte ha hittat en bättre efterträdare till Cappe. 

Den här hästen är Petras, och Petra är hans, och det är vägen som är målet.

 

Nicke 

Nicke är vår lymmel, vår huligan och vår ögonsten. När flickorna var 5 år åkte vi till en grannby, för att titta på en lämplig barnponny. Han har aldrig lyft en hov mot någon, men däremot har nåt finger kommit i kläm då och då. I början när de trillade av, stannade han förvånat upp för att se vars de tog vägen. Sen väntade han snällt tills de kravlat sig upp igen.

Han är också den ende häst jag sett, som krupit ut ur hagen när han är sugen på nåt gott, för att sen krypa tillbaka in när han är mätt. Det är han vi hittat på farstubron på morgonen, väntandes på nåt smaskigt. Det är han vi gått med i timmar när han glufsat i sig halva fodertunnan. 

Det är han som är så otrolig envis när det gäller att jobba, att han inte känner efter och protesterar när det blir för mycket. Det var också det som nästan tog honom ifrån oss i somras när han, vid 21 års ålder, fick en ordentlig korsförlamning och fång utanpå det.

Men även det redde han ut. 
Och om det var för att jag lovade att han aldrig mer skulle vara tvungen att dra ridbaneharven igen, eller om det var för hans livsglädje och moral, det kan jag bara gissa mig till. 

Han har bidragit till många gråa hår i min välfärgade kalufs, men han har också för alltid en stor plats i mitt hjärta.